hur ledsen jag kunde bli förr, dom senaste månaderna har jag inte riktigt vart så ledsen.. Jag har lixom inte varit någonting. men mer glad ??

svullna ögon, klockan halv 4 .. kan inte sova.. kommer inte kuna sova på några timmar heller. Du va mitt allt. Hela min värld. Du va den som fick mig att må bra, skratta , se framåt, le , älska... Du va också den som fick mig att gråta som aldrig förr, vilja dö mer än något annat. och hata.. för att jag visste, att den dagen du skulle lämna mig skulle hela jag dö.


Tills i natt trodde jag att jag hade glömt. hade accepterat. Hade vant mig. Hade gått vidare.
Jag kommer aldrig satsa igen. De är inte en klyscha. För jag skulle aldrig kunna utsätta mig för det här igen, jag förstår inte att andra kan göra det, för då kan man inte ha känt så här som jag gör nu.


Jag visste verkligen, från början, jag gjorde verkligen de.. och jag chansade. Jag chansade..


XOXO


Stephany- en oavslutat kapitell.