Jag vet inte riktigt varför men jag har sjukt svårt att lita på folk, finns ingen människa jag litar fullt ut på. Men det finns människor som jag lita väldigt väldigt mycket på, men endå ligget oron där. Att bli sviken. USH ryser faktiskt när jag tänker på det.


Egentligen vill jag bara gråta, gråta ut skrika skrika prata och prata. Efter allt som hänt, haha jag har inte pratat med någon efter allt som hänt, för jag har inte det förtroendet för någon, tror att det har mycket att ingen har frågat eller. Just nu mår jag ganska bra, balanserat. Snart ett år har gått och egentligen har inget blivit bättre, men inte sämre heller. OCH just nu är jag  inte ledsen så, men jag känner i hela kroppen att allt inte står rätt till. Jag kan förtränga saker så lätt, och även fast nära vänner frågar hur det är, pratar jag bort dom på en sekund för att jag vågar inte berätta. För fixar dom att höra ? Jag orkar inte prata om det heller, med en hand på axlen ledsna ögon och tårar i deras ögon. Och jag förstår, och det kommer bli bra. Jag mår inte ett dugg jävla dåligt över att det tog slut. Det va ett gemensamt beslut. Det jag mår dåligt över att den enda människa jag litat på någon gång i hela mitt liv, inte finns kvar, och för mig är det de största sveket. Att jag inte kan ringa, inte höra rösten känna doften. De är nästan så ibland att jag undrar om ens någonting som hänt har hänt på riktgit. Ingen att ringa mitt i nätterna ingen lugnande röst. Bara ett svek. Det bästa jag hade, hela min värld, min ögonsten, den enda levande som jag kunnat lita på nästan helt , om inte helt, Har gjort mig så ledsen att jag inte vet om jag kan bli människa igen. Ens älska någon eller lita på någon.



Så, hur ger man delen av sig själv till någon annan ? hur berättar man, hur vågar folk ? för ingen är säkert, man måste chansa. Och jag chansar nog helst på det säkra. Att gå lägga mig och veta att allt som hör till att bli ledsen och göra är väldigt långt borta.. eller så långt borta det går !



XOXO


Stephany- tack dom som orkar med mig, fast mitt tvekande till andra, mitt humör som är upp och ner, mina låsa in mig dagar, mitt temerament. Och tack emmah, för att genom alla år som gått, har du aldrig ifrågasatt mig, du har alltid lyssnat, öven hur osams vi varit svarat i telefonen och lyssnat. Tack för att du äskar hela mig och inte vill ändra de. Många dagar är det de som får mig att gå upp.